För varje dag som går växer jag och blir mer och mer duktig på olika saker. Jag får bl a fler och fler vardarsord, liksom ord på mina alla mycket intensiva och explosiva känslor. Mer och mer modig i mitt eget utforskande är jag också. För det gör inget om jag ”klumpar” mig. Då säger jag bara ”hoppsan” och går vidare. Ett annat viktigt ord för mig är att ”prova”.
n
Som nu idag med gungorna på lekplatsen, den med klätterställningen. Först kunde jag hoppa upp i gungan (nästan) helt själv. Väl uppe stod jag först och gjorde fart på babygungans ”armar/bälte” för att i farten sen hoppa ner och stå på sittdynan, för att till sist sätta mig på dynan och efter lite gungande hoppa upp igen i motsatt ordning. När jag hoppade av fastnade jag lite med armbågen, men då har jag något att öva mer på nästa gång.
n
n
Påtal om att prova nytt. I förra veckan fick jag besöka ett nytt ställe. Mamma tog nämligen mig och en kompis till Tom Tits i Södertälje. Och från att inte våga gå igenom rökväggen som flöt från taket vågade jag till sist stå under den och riktigt sprattla med armarna. Så kul!
n
En annan rolig sak var såpbubbleshowen med såväl en fyrkantig bubbla som otroligt många små bubblor från tennisracketet. Koldioxiden, som smälte i vattnet och bildade rökmoln, fyllde bubblorna med rök och det blev som häxornas rökbubblor på Kolmården för några veckor sen. De sprack också som små röksvampar!
n
På denna experimentverkstad fick jag även se hur mamma tålmodigt byggde ihop en hjärna och en torso själv. Sedan hade vi rullstolsrace med riktiga rullstolar. Precis som min bästa kompis Zelda satt i när hon fick en spricka i benet i våras.
n
n
På tal om stor. I lördags fick jag följa med på mammas ena jobb och på en utomhusscen ha musiklek med såväl barnen som deras föräldrar tillsammans med mamma och hennes kollegor. På söndagen följde jag och pappa med på hennes andra körs konsert i kyrkan. Det gick fint att sitta i bänken i minst sex fingrar (30 minuter). Inte illa, eller hur!
n
n
Fast även om jag blir större och större och kan följa med mamma och pappa på fler och fler upptåg, så vill jag ibland bara vara liten också. Som när vi äter och jag har höstblåsor i munnen. Då vill jag bli matad av mamma i hennes knä vid matbordet. Eller när jag är sådär lite extra ledsen (eller busig), då funkar det att vara lakan åt mamma en stund. Tillslut ligger vi båda och storskrattar när ”lakanet” inte kan ligga still och vara tyst, och mamma då (på låtsas, så klart!) inte kan sova och hyssjar och gosar ner sig ännu mer i min mage. Då skrattar vi båda en lång stund och så mår vi båda så mycket bättre sen!
n
n
n
n
n
n
n
n
n
n
n
n